Kan man bli frisk?

Det finns så många människor idag som lever under oket av en diagnos, som påstås vara kronisk. Men ingenting i livets flöden är ''kroniskt'. Livet är i ständig förändring. Om vi kan lära oss mer om hur vi, på ett unikt sätt, fungerar, då kan vi också förändra de mest svårartade tillstånd. 

Psyket (hjärna, nervsystem, anknytningsmönster, arv och erfarenheter) är en dynamisk och formbar företeelse. I vår kultur gör vi ofta misstaget att tänka oss att livet är materia, endast. Och att resten är något 'andligt' som inte riktigt finns - på riktigt. En fantasi, en dröm eller något som man kan bortse ifrån. Vi strävar efter att 'hålla ihop', men vi glömmer lätt helheten. 

Det är dax nu, att sluta hymla, och att nämna saker och ting vid sitt rätta namn! 

Begreppet psykisk ohälsa är som ett minerat fält, enligt min mening. Det handlar inte bara om mig, utan det är all min sammantagna livserfarenhet som pekar åt det hållet. 

Många berörs då en person 'faller utanför ramarna'. Här har vi familjesystemet, arvet, traditionerna och den nationella identiteten bland annat. När en person i systemet 'går sönder' påverkas naturligtvis hela systemet. Att vara sk anhörig är en tung börda, som det pratas alltför lite om. En av de första saker man borde göra om någon individ inkommer med symtom på psykos, schizofreni, mani, schizo-affektiva eller schizofrena symtom, - är att sammankalla hela familje-/vän-systemet. Vi kan kalla det för 'den hållbara cirkeln' kring patienten. Det vill säga: den cirkel som rymmer personens närmsta familj och vänner. Om vännerna saknas och familjesystemet inte bär (vilket ofta är fallet, och även orsaken till den lidandes lidande. ) då behöver vården kliva in och vara/skapa en sådan cirkel. 

Jag kan se, ur min egna resa med psykiatrin, att detta är något som många psykiatriska kliniker strävar efter, men loppet är långt ifrån vunnet!! 

Det här är svårt! För att kunna svara på frågan 'kan man bli frisk' behöver man veta mer om den individ vi kallar patient. Har det skett övergrepp inom familjen? Dödsfall? Skilsmässor, eller andra trauman då man inte fått det stöd man behövde?  Hur ser familjearvet ut - både på pappas och mammas sida? Vad är den största familjehemligheten? (dvs det man inte talar om, det som anses vara tabu i familjen) 

När en människa får en diagnos, som t ex bipolär sjukdom, schitzofreni, schizo-affektiv störning, psykos... osv  behöver vården uppmärksamma alla olika former av trauman, i - åtminstone - tre generationer tillbaka i tiden. 

Då ska vi veta att symtomen endast är toppen av ett isberg. SYMTOMET kan exempelvis vara manisk psykos, men VARFÖR beter sig patienten på ett uppvarvat och förvirrat sätt? 

Det här förhållningssättet kan man kalla för traumainformerad vård. Då utgår vi ifrån den visdom som säger: "definitionen av trauma är att vara ensam med för mycket". Detta kan då handla om konkreta fysiska övergrepp, men viktigt är att även undersöka emotionella och andliga övergrepp. De sistnända är av förklarliga skäl svårare att upptäcka, Bland annat för att individen är skadad på ett sådant sätt att man inte alls litar till sin egen inre perception, utan lutar sig in i det dysfunktionella familjesystem som man växte upp i. Ofta är den lidande individen bärare av arv som svårligen kan spåras. Det är det som sedan länge (läs mormorsmor) har stoppats undan i en låda inombords, för att aldrig mer plockas fram.  

Åter till frågan: "kan man bli frisk från psykisk sjukdom?" 

Kan bli frisk när man varit psykiskt sjuk? 
Svaret är klart som solen. Ja, man kan bli frisk. Men man behöver då omgivningens toleranta och välvilliga stöd. Och, i vissa fall, en adekvat och stödjande vård under kortare eller längre perioder. 

En vård värd namnet. 

Jag känner hopp inför framtiden. Det ska bli bättre!! För att det måste bli bättre. Allting annat kostar för mycket - i lidande och död. 

Vad är en diagnos?

Nu var det länge sen jag skrev någonting i denna blogg. Jag har ägnat mig åt att förstå vad jag verkligen behöver i det jag upplever som en djungel av diagnoser och analyser av mig och mitt sätt att fungera. 

Jag behövde utrymme. Stressen av alla krav att överleva, förstå, manifestera och prestera golvade mig till sist. 

Jag orkade inte längre stå upp i det jag djupast tror på, i relation till samhällssytemet, så som det idag fungerar.  Förvisso är mina perspektiv fortfarande att min åkomma bipolär sjukdom egentligen har handlat om en själslig, andlig och emotionell kris. Jag har själv upplevt mina symtom av mani, psykos och depression som symtom på det man i andra kretsar kallar för Komplex PTSD. Dvs ett tidig anknytningstrauma. Den förvirring jag upplevt i de tillstånd som man inom psykiatrin kallar för schizo-affektiv psykos, var ju ingenting annat än en svårighet att relatera mellan inre och yttre verklighet. I den läkningsprocess som pågått de senaste 20 åren har det genomgående handlat om en existentiell och andlig uppgörelse, i den gemenskap och det system jag levde i. 

En diagnos är ett sätt att försöka ordna verkligheten i ramar som kan begripas. Inom psykiatrin använder man sig av diagnosmanualen DSM5. Detta är ETT perspektiv på hur människans psyke är beskaffat. Det finns andra perspektiv, andra sätt att förstå och att uppleva vad det är att vara människa. 

Men jag orkade inte slåss mot Goliat. Samtidigt har jag inte heller givit upp de perspektiv jag bär närmast min själ och mitt hjärta. 

Människor behöver människor. En av mina anknytnings-strategier har varit det man på engelska kallar 'please-and-appease'. Det innebär att man skapar kontakt genom att känna in andra och göra vad som krävs för att det inte ska uppstå så stora skillnader. Ett annat sätt att beskriva det är att man söker medreglering genom andra människor på ett liknande sätt som ett spädbarn behöver från sin mor. 

Anknytning och bipolaritet

Här är ett brev jag skrev till min läkare för några år sedan:

Stockholm 23/3 2018

 Hej Lars!

 Jag skriver till dig angående min sjukskrivning, för att tydligare klargöra mina behov i förhoppning om att du ska vilja stödja mig i min rehabiliteringsprocess. Jag är väl medveten om att mina perspektiv kan uppfattas som svåra att bedöma ur medicinsk synvinkel, men tänker att det är ju i slutänden en fråga om 'min sjukdom', där mina upplevelser och perspektiv borde tas i beaktande.

 Min 'bipolära situation' har för mig kommit att handla om ett utforskande av anknytning och trauma. Den bakomliggande orsaken har rötter både i mitt familjesystem och i den kultur jag lever i. Under årens lopp har jag blivit bättre och bättre på att härbärgera den upplevelse av avsaknad av anknytning till mänskliga relationer som i mitt inre är 'själva pudelns kärna'. Som du väl har förstått har jag alltid placerat in mina maniska och psykotiska upplevelser i ett existentiellt/andligt perspektiv och det har, som jag ser det, varit en strategi för att överleva, ett sätt att skydda mig själv och att värna om mig själv, där ingen trygghet fanns. Du och jag har egentligen inte haft någon kontakt under de mer depressiva perioderna av denna process. Detta pga att jag upplevt en avsaknad av stöd och förståelse från psykiatrin (generellt) kring mina perspektiv.

 Med utgångspunkt från mina erfarenheter har jag idag en djup självkännedom, och jag vet att mina erfarenheter och perspektiv kan ha ett stort värde för många. Men jag bär också fortfarande på en djup stress, eftersom mina obalanserade 'påslag' (manier/psykoser) har lett till upprepade traumatiska interaktioner. Jag behöver vila, och jag behöver också känna att jag bidrar till sammanhanget jag lever i.

 Bakom 'påslagsbeteendena' finns ett rop på hjälp. Ett barn som skriker ut sin förtvivlan och rädsla att inte överleva. Den delen av mig behöver vila, komma till ro och finna tillit till att världen är god och att jag inte måste bära 'allting' själv hela tiden. När hopplösheten tar över vill jag bara dö. För om jag inte kan leva i kontakt med det som jag verkligen upplever, då finns det ju inget hopp. Men 'lösningen' ligger inte i att ta bort symtomen, utan i att skapa reglering i nervsystemet.

 Att placera den bipolära situationen i en fördjupad förståelse för psykets balanserande och strävan efter integrering mellan kropp, känsla och tanke kanske kan ses som ett annorlunda perspektiv, men senare neurobiologisk forskning stärker både anknytningsperspektivet och kunskapen om hur nervsystemet fungerar och vad som balanserar och skapar hållbarhet i systemet. Ur en tidig brist på emotionell anknytning och medreglering skapas ett existentiellt trauma som säger: du är fel, du kan inte leva, det finns ingen kontakt. Att leva utan kontakt är inte möjligt, framförallt när man är ett litet barn.

Behandlingen jag erfarit från psykiatrin har fördjupat detta existentiella trauma, eftersom jag blivit bemött med våld  och tvång i stället för medkänsla och hjälp till självreglering. Detta har skapat en upplevelse av extrem otrygghet i mitt system, i relation till mig själv och det sammanhang jag lever i. Att kavla upp ärmarna och se till att 'klara mig själv' har varit bra, men leder också till ett konstant 'påslag' i mitt system, som handlar om överlevnad.

En trygg anknytning ger möjlighet till att utveckla en sund självreglering, som gör att dissocierade delar kan integreras.

 

..............................................................................................................................................................

 

I mitt lilla företag erbjuder jag sessioner med bildskapande och kroppskännedom som bas. Det är en verksamhet jag också har utbildning för. Och det är ett sätt för mig att använda mina erfarenheter till något konstruktivt – både för mig själv och för andra. Jag har inte mycket ekonomisk vinning ur detta ännu, men det är det jag vill lägga min kraft och energi på att utveckla.

Jag skulle önska ett stöd på 75% sjukskrivning det närmsta halvåret, för att i lugn och ro ha ett utrymme att fokusera på att utveckla och bygga upp denna verksamhet, och att samtidigt kunna ägna mig åt att söka stödjande sammanhang och återhämtning. Jag kan mycket väl se det som en rehabilitering som i första hand handlar om att jag skulle få ett utrymme att växa i långsam takt emot ett verkligt helande, på djupet i mig själv, och samtidigt ha ett utrymme att skapa och arbeta i samverkan med andra. I min takt och utefter mina omständigheter.

Tack för att du tar del av detta.

Mvh,

Johanna Södermark

 

Referenser:

Daniel Stern: Spädbarnets interpersonella värld, Ögonblickets psykologi

Broberg et al: Anknytning i praktiken

Daniel Siegel. Mindsight

 

The polyvagal theory

Stephen Porges 

http://stephenporges.com

Peter Levine 

Chock och trauma

https://traumahealing.org

 Anknytning 

https://welledge.nu/anknytningsstilar/

 

Dr Laurence Heller N.A.R.M (neuroAffectiveRelationModell) 

http://www.drlaurenceheller.com/Intro_to_NARM.html

 

 

En resa till Helande

Kreativitet - Relation - Intimitet - Samspel - Bipolaritet

Föreläsning som handlar om mina egna erfarenheter av en psykisk kris som diagnostiserats som bipolär sjukdom. Under de år då jag balanserat med den har jag också utbildat mig till bildterapeut och
gått i egen terapi samt diverse kurser för personlig utveckling.

I denna föreläsning kommer jag berätta om hur man kan se på hur psyket fungerar - relaterat till anknytningsmönster, lust, kreativitet och relaterande. Dessa kunskaper är väsentliga för förståelsen av all typ av psykisk ohälsa, som jag ser det. Mina perspektiv är, för somliga, kontroversiella. Jag vill inte påstå att det jag säger är giltigt för alla. Men det har hjälpt mig på min väg, och kan möjligen hjälpa andra som kämpar i ett system där lösningar kan tyckas mycket avlägsna ibland...

Jag har myntat begreppet Kreativ Interaktion som ett samlingsbegrepp för min syn på psykets förmåga och intelligens att ständigt sträva efter helhet och läkande, genom en inneboende kreativ intelligens.

Bildligt kan man utgå från cirkeln som en symbol för Självet (C.G Jung) De flesta av oss är fragmenterade/splittrade i vår upplevelse av oss själva, pga tidigare upplevelser, trauman och att vi bär bördan av sådant som inte hör till oss själva.

I denna föreläsning reder jag ut vissa begrepp kring psykets sätt att fungera kreativt. Jag blandar berättande med sånger, och ger också praktiska exempel, genom enkla övningar, för att förståelsen inte enbart ska bli intellektuell.

Upplägg för kvällen:
18.30 - 19.30 Föreläsning
19.30 - 20.00 Fika och mingel
20.00 - 21.30 Rörelse och samtal kring temat

Tid: 14e april, 18.30 - 21.30
Plats: Hälsans hus, Terassen, Fjällgatan 23B, Stockholm
Entré: 200 kr

Väl mött!
Johanna

www.creativeconnection.se

Anhörigperspektiv

En av de svåraste delarna att balansera med vid bipolär sjukdom är vad som sker i våra relationer, eftersom svängningarna går utanför normala ramar.  Både manier, psykoser och depressioner påverkar de allra närmaste relationerna på ett mycket påfrestande sätt. Anhöriga får stundtals inta rollen som 'hjälpare', vilket är mycket olyckligt, som jag ser det. Jag beundrar alla tappra själar som fortsätter att försöka, trots beteenden som inte platsar i en god relation. Som jag ser det, utifrån mina egna erfarenheter kan detta symtom leda till att relationen inte håller, och separation blir oundviklig till slut. Jag ställer lika höga krav på mig själv som på andra. 'Tuff kärlek', kan man kalla det. Resultatet, när det kommer till denna fråga, blir att jag inte kan skylla  mina beteenden på en 'sjukdom'. Det påståendet härrör från perspektivet att jag inte ser denna 'åkomma' som en sjukdom , utan som en process. En process, ständigt stadd i förändring - om jag VILL det. Men här finns sjukdomsvinster att hämta!

''Du måste tänka på att jag är sjuk, så jag kan inte rå för att jag beter mig illa ibland''.
Det perspektivet håller inte för mig - eftersom jag vill uppleva intima, ärliga och trygga relationer.
Jag vet att det kan tänkas vara ett 'grymt' perspektiv, och att jag ställer, ibland, orimligt höga krav på mig själv. Men det är inte det jag vill komma fram till här.

Jag ställer mig i mina anhörigas skor ibland, och känner efter hur det kan se ut från deras perspektiv. En av manins starkaste symtom är att jag slutar lyssna på andra. Jag överskrider människors gränser på ett oförskämt sätt och pratar som en kvarn...Det är ju kul och inspirerande - till en viss gräns, men när den gränsen infaller, fortsätter jag i alla fall. Min envishet vet inga gränser, och jag anser att jag har rätt i mina perspektiv - och att alla andra har fel (om det uppstår meningsskiljaktigheter).

När jag är manisk agerar jag utifrån en slags inre känsla av 'berättigande'. Ja, det är som om jag tycks tro att hela världen kretsar kring mig och mina behov, och att just mina perspektiv alltid är de riktiga. Detta beror, för mig, på att det finns en panik inombords. Känslan av 'angelägenhet' kring mina egna perspektiv kommer ur en inre desperation. En känsla av isolering, ilska, förtvivlan och ensamhet. Men i det maniska påslaget är jag inte i kontakt med de känslorna, utan använder i stället mitt kreativa och associativa sätt att tänka och fundera som en slags 'by-pass', dvs ett sätt att distrahera mig själv från mina verkliga behov och känslor Jag projicerar i stället det inre obehaget på min omgivning, och de som råkar mest illa ut är förstås de som står mig riktigt nära.

Resultatet av detta beteende, som har en tendens att upprepa sig vid bipolär sjukdom, är att mina nära anhöriga gång på gång tvingas stå kvar med mig i situationer som egentligen både sårar och är ansträngande på andra sätt. Jag tänker att det som blir jobbigt kan handla om att man först har en skön och intim relation med mig - och sedan växlar jag plötsligen spår, och som anhörig måste man då försöka hänga med i svängarna - vilket är snudd på omöjligt, faktiskt. En av den bipolära manins  kännetecken är 'snabbheten' och påstridigheten. Jag, som bipolär, kan förstå varur detta beteende kommer. Men när man står bredvid och ska försöka hänga med kan man bli utsatt både för oförskämdheter, manipulationer och allmänt respektlöst beteende.

Vidare tänker jag att det är ENORMT påfrestande, emotionellt, att ha en intim relation med människor som skiftar i tillstånd på det sätt man gör vid bipolaritet. Samt att tampas med inläggningar och agera både advokat och mentalskötare för sin kära, i nödens stunder. Ja,
kort sagt - att vara ett stöd i olika krissituationer.

Hur orkar man som anhörig?
Svaret är nog att man inte gör det, egentligen. Man står ut och försöker efter bästa förmåga - tills relationen krackelerar. Priset är högt - för alla inblandade. Man får också komma ihåg att det är skillnad på att vara förälder, sambo, syster, bror eller annan typ av relation.

Det jag menar med 'sjukdomsvinst' har att göra med att om man har en diagnos kan man så att säga 'komma undan' med dylika beteenden. Man skyller helt enkelt på att man är sjuk och således inte kan rå för sitt beteende. Och det kluriga är att detta är delvis sant - för bipolär sjukdom ÄR ett allvarligt tillstånd. Men det är bara DELVIS sant...

Jag, som har åkomman, kan arbeta för att bli mer medveten om mina beteenden. Bara jag kan fatta detta beslut, och eftersom det är den väg jag själv har vandrat, så vet jag att det 'kostar på'.
Men jag vet också, idag, att det är mödan värt!

Medicinering vid bipolaritet

Frågan om medicinering vid svårare psykiska tillstånd har varit svårnavigerad för mig. Min grundinställning är att psykofarmaka är preparat man inte bör missbruka, vilket jag anser att man gör inom den psykiatriska vårdsektorn. Därför har jag alltid 'vägrat medicin', men stundtals blivit tvingad till det. Dessutom tycker jag att det är taskigt att man hävdar att det är vetenskapligt bevisat att det har den effekt man säger att det har. Men det är en annan fråga...

Med tiden har jag stegvis insett att oavsett hur medveten jag är om tidiga tecken på mani (vilket är de tillstånd där medicinering varit verkligt angelägen för mig) har det varit ett nödvändigt och bra stöd när känslostormarna blir för starka. Min medvetenhet om svårigheterna att härbärgera det jag upplever räcker ibland inte hela vägen till centrering, oavsett hur mycket kärleksfullt stöd jag haft omkring mig. Påslaget i skoven kan vara så starkt att trots att jag är både målinriktad i min intention att avstå medicinering och medveten om vad jag bäst behöver göra, och fastän jag har väldigt mycket stöd omkring mig, så har det (till min stora frustration) stundtals inte varit tillräckligt.

Jag vill dela en sammanfattning av de insikter jag har idag, i hopp om att det kan vägleda andra som söker lösningar på den ibland hopplösa situationen att behöva äta psykofarmaka för att inget alternativ står till buds.

Till att börja med behöver man förstå hur just den specifika psykopatologi man själv har fungerar, dvs vad själva grundstrategin är ur ett upplevelsebaserat perspektiv. När det handlar om den bipolära diagnosen, ur min erfarenhet, så är strategin för att undvika smärtan jag burit att antingen röra mig in i snabbare (mani) eller långsammare (depression) tempo. Detta kan också beskrivas som att antingen är jag aktiverad i det sympatiska (kamp/flykt-stress) nervsystemet, eller i det parasympatiska, där återhämtning och vila är i fokus. När det handlar om depressionen har jag upplevt det som ett slags 'fruset chocktillstånd' i efterdyningar både av traumatiserande vård och sedan tidigare befintlig otrygg anknytning.

Eftersom jag upplever att det är en djup svårighet i min anknytning som är grunden till det hela, har det varit en långvarig resa inombords, som har handlat om att läka detta trauma.

Så som jag här använder ordet 'trauma' är betydelsen 'att vara ensam med för mycket...' (citat Buster Rådvik, Embodied Intimacy) Trauma, och den smärta som är förenat med det kan ha olika ursprung hos olika individer och det är en upptäcktsresa för var individ att utröna vad den handlar om, och vad man kan lära av den - om sig själv, sin omvärld och sin egen inre sanning.

Ur det perspektivet kan upplevelsen av icke vald ensamhet förstås som orsak till vårat kollektiva anknytningstrauma. Kopplat till frågan om psykisk ohälsa blir detta perspektiv intressant.

För att förstå begreepet 'trauma', i den mening jag använder det, behövs kanske en tydligare förklaring.

Trauma associeras oftast med en påtaglig, konkret händelse. I fysisk bemärkelse kan det handla om en bilolycka t ex. I psykisk bemärkelse t ex en våldtäkt. Så vi kan säga att trauma beskriver någon form av övergrepp. Men hur många förstår och upplever att 'vanliga' relationer också kan rymma spår av övergrepp? Det som till synes verkar vara 'av godo', kan ibland vara gränsöverskridanden som psyket traumatiseras av, på en emotionell nivå.  Det kan handla om så subtila eller djupt liggande mönster i medvetandet så vi inte märker de förrän de skapar problem och symtom. Och då står vi handfallna inför känslan av hopplöshet och omöjlighet.

En av mina lärare, Buster Rådvik (traumaterapeut) brukar säga att 'trauma är helt enkelt att vara ensam med 'för mycket' smärta.

För ett spädbarn är det 'för mycket' att inte få sina behov tillgodosedda - både fysiskt och emotionellt. Därför skapar barnet själv vägar till kontakt där den kontakten inte erbjuds av vårdnadshavarna. Dessa mönster bär vi med oss upp i vuxen ålder, och är ofta så identifierade med dessa mönster att vi kallar de 'vår personlighet'.

Med detta resonemang som utgångspunkt behöver vi förstå att psykofarmaka kan vara användbart och bra när påfrestningarna blir förstora för nervsystemet , som håller kropp och psyke samman för  Däremot är det direkt skadligt att fortsätta medicinera som om man led av 'en kronisk sjukdom'. För hur det än är med 'det kroniska' så är en sak säker, och det är att livet ständigt förändras - och vi med det.

En annan sak jag tror på är att det är vi själva - med ökad medvetenhet - som väljer hur vi agerar med det psyke som är oss givet. Det ska ingen yttre auktoritet bestämma över, ty det är ett övergrepp. Viljan är, som jag ser det, inte fri. Men föränderlig, om vi är villiga till förändring.

Idag har jag funnit en form som fungerar bra för mig, och det är att jag medicinerar endast vid tidiga tecken på att jag är på väg in i ett maniskt skov. Att komma fram till detta har varit en lång och mödosam väg, eftersom jag själv inte har velat ta medicinerna i tid. Mina maniska skov fungerar så att det börjar med ett roligt kreativt flöde, som inspirerar andra och som känns upplyftande, glädjefyllt och fyllt av kärlek i mitt egna hjärta. Tyvärr har det många gånger skett som så, att när manin eskalerar har jag inte lyckats få stopp på det. och då har det varit 'för sent' att börja med mediciner, vilket lett till ytterligare inläggning med LPT (dvs slutenvård med tvångsåtgärder)

Det är slutligen min ökade självkärlek som hjälpt mig att förstå att mina nära och kära har rätt i sin omsorg när de säger att jag bör börja medicinera. Det är ju inte alltid vi ser bjälken i vårt egna öga, så att säga...

Jag har enträget arbetat med denna situation, och både utbildat mig till terapeut och gått i omfattande egen terapi av olika slag under de 18 år som gått sedan min första inläggning. (2001). Min inställning till bipolariteten har stundtals tyckts ha ett alltför högt pris, men jag kan lugnt säga att det har varit värt det! Jag vet att jag så småningom inte kommer ha dessa extrema svängningar, utan kunna använda de förmågor denna diagnos kan rymma fullt ut. För mig innebär det att arbeta som pionjär både inom det terapeutiska fältet och det konstnärliga. Bland annat.

All Kärlek.

Intimitet och Bipolaritet

Den 'bipolära åkomman' rymde för mig en helt o-fattbar kreativ förmåga. 'Man taget vad man haver', säger vi ju, och det gör 'Hon'. Om man har brist på något, då ersätter man det med något annat som fungerar för att man ska få det man verkligen behöver. Det är ju så lätt för oss människor att tro att vi behöver en viss sak - pengar t ex, när det egentligen är så att vi behöver kärlek och trygghet.

Jag led brist på trygghet, i ordets djupaste bemärkelse. Därför var jag alltid 'skärpt' och kunde använda mitt intellekt på sådana sätt som gjorde andra människor glada och/eller berörda. För att det gav mig en känsla av att jag 'hade läget under kontroll'. Men jag var också trött och vilsen inombords. Melankolisk och 'professorslikt' funderande kring de stora perspektiven. Varför skulle det vara kul att spela golf eller förströ sina lustfyllda delar, när jorden, och människorna som bebodde den, inte var glada och harmoniska, tänkte jag?

Eftersom upplevelsen av trygghet och förankring i familj och kultur var så svag i mitt system sysselsatte jag mig med att utforska och tänka kring 'de stora frågorna' i livet. Men det räckte nu inte att bara tänka. Jag behövde KÄNNA också, och jag behövde vara i min fysiska kropp.

'Som ett slag från ovan' uppenbarade sig då möjligheten att öppna mitt system för att utforska samspelet mellan kroppen, känslan och tanken. För att kunna göra det fick jag också stöd och vägledning 'från den andra sidan', från Makterna, Gudar och Gudinnor, från 'döda' och uppstigna/bortgångna, och 'allt möjligt osynligt' som de flesta inte lägger märke till...

Det blev en 'galen' resa! Jag gick åtskilliga gånger till gränsen för vad mitt fysiska system klarar av när det kommer till att härbärgera starka krafter, inre motsättningar och trauman. Och där - på gränsen till den absoluta 'upplösningen' i mitt psyke, blev jag våldsamt slagen till marken av andra människor, som inte visste bättre.

Ja, jag behövde hjälp, men inte tvång, i den situationen...
Jag behövde samspel och kärlek, som en försäkran om att jag finns och är välkommen i 'jordefamiljen'. Men jag kunde inte förklara det, för jag blev så rädd.

Allt jag egentligen ville var ju att nå fram till upplevelsen av kärlek på jorden!

Jag blev så rädd så att jag, i brist på bättre alternativ, tog skydd i en känsla av utanförskap, där sorgen efter många år byggde murar av besvikelse och uppgivenhet kring ensamheten och tystnaden. Som en vilsam rymd, fjärmad ifrån kulturens/normens/människans vilsegågna och ohållbara förvirring.

Jag är inte ensam.
Vi är många som längtar efter en mer hållbar gemenskap på Planeten!

Och nu det är hög tid, att vi enar våra krafter, i en bön ur och till Kärleken och dess sanna väsen.
Med varandra, på Jorden.

Jag älskar.

Frigga

Oden och Saga